Första maran i livet avklarad.

Vaknade upp idag kl 07:15. Åt en riktigt stadig frukost och drog sedan förväntasfullt iväg till Göteborgs Marathon, mitt livs första marathon. Jag hämtade upp Ulrica som också skulle göra debut idag. Vi kom fram i god tid och hämtade upp våra nummerlappar. Idag hade jag bestämt mig för att verkligen ta det lugnt i början och inte dras med i hetsen de första kilometrarna. Starten gick och jag följde planen. Det var lite svårt att hålla 5:40 i början som jag bestämt men jag lyckades hålla i, och tur var nog det. Ulrica hade dragit iväg i ett jäkla tempo så henne var det bara att glömma att kunna slå idag. Vädret var toppen, 11 grader, molnigt med lite vind så det fanns inte något att klaga på. Efter 5 kilometer så bestämde jag mig för att öka lite och ligga i ca 5:30 tempo så långt det bara gick. Var oerhört nervös för "väggen" så tempot skulle fortfarande vara sannsat. Vid vändingen 10 km så mötte jag Ulrica, en snabb titt på klockan och jag konstaterade att jag låg säkert 5 minuter efter henne, fan också. Jaja får helt enkelt köra på bara. Sprang vidare och allt kändes oförskämt bra, hittade hela tiden lite ryggar att kämpa ikapp. Halvmaran gick på 1:57 vilket jag tyckte kändes helt ok. Dock var det otroligt tungt att inse att det var lika långt kvar :(. Tiderna höll i sig till 26-27 km sen började låren och vaderna verkligen bränna. Nu fick jag verkligen betala för att jag bara kört ett enda långpass på 26 km tidigare. Tiderna gick ner och ena foten ömmade som attan. En djävla massa blåsor skulle sedan uppdagas. Vid sista rundingen 30 km så mötte jag återigen Ulrica och hon GICK. Genast fick jag mera krafter och någon slags barnslig förhoppning om att jag skulle hinna upp henne. Träffade många löpare som jag småpratade med den sista milen. Vi var ju liksom i samma båt, samma smärta i benen och vaderna men med flåset i behåll. Gjorde djävulskt ont de sista 10 kilometrarna (ungefär som sista milen av Ultraintervallerna). Jag bet ihop och räknade ner metrarna och tänkte glada tankar. Försökte hela tiden se om jag kunde se Ulrica längre fram och rätt som det var så var hon där i sista backen. Jag såg att hon kikade oroligt bakåt men jag hade ingen energi att komma i kapp henne. Till slut kom jag i mål på tiden 4:13:22. Helt otroligt nöjd och överlycklig. Det var inte långt ifrån att jag började böla efter målgången. Det serverades macka, gainomax, bananer, russin, vetebröd, kaffe och cola och jäklar vad hungrig jag var insåg jag efter ett par minuter. Kramper och hela baletten kom ju efter ett tag naturligtvis men inte värre än att jag kunde gå till bilen och åka hem de 7 milen till Borås. Fy fan va gött det känns nu.Får rysningar bara jag tänker på det. Är så himmla glad och nöjd så det finns inte. Nu kommer en härligt lång vinter som jag kan träna ÄNNU mer. Nästa år kommer jag vara sjukt förbered för grymma tider också inte bara komma runt.