Igår hade jag fortfarande lite träningsverk sedan i Lördags men jag kom iväg till simhallen ialla fall. Det gjorde riktigt gott för benena att simma 1100 m i skön takt och med lite bstu efteråt och sedan Elfsborgsmatch på det så var benen i form igen.
Idag är värken i stort sett borta och jag kan se fram emot lite löpning igen.
Konstigt det där om hur snabbt man glömmer av hur jobbigt det var. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag ALDRIG mer skulle springa men nu sitter jag här ändå och längtar tills nästa tävling :D
Jag har konstaterat att jag blir oerhört känslig för ljud när jag anstränger mig. Jag gillar verkligen inte när jag får in de höga oktaverna i huvudet. Det triggar mig nåt oerhört och jag blir rent ut sagt arg.
Det blir nog till att koppla på mp3-spelaren så kanske det problemet löser sig.
En annan sak är ju att jag MÅSTE ta det lugnt vid starten. Hur svårt kan det vara att bara ligga där i bestämd fart? Varför blir det alltid så att man dras med och får betala högt efteråt. Det är ju inte så att gps-klockan ljuger om vilken hastighet man startar i.
Man borde ju veta nu efter ca 3 års löpning att det kommer garanterat att bli jobbigt senare så det är bättre att hushålla lite på krafterna men nejnej det ska startas för fort och sedan ska pulsen bli hög och sedan ska man bryta ihop, SEN drar man ner på farten.
Forskarna säger ju att det är så himmla bra för tankeverksamheten att springa. Dom borde mäta IQ på folks som tävlar då kommer de nog ändra den bilden. Det är bara primära saker som är aktiverade under ansträngande löpning kan jag säga. ALLT som inte behövs för att förflytta kroppen verkar gå ner på sparlåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar